Nordpolen 2008

Uppladdningen inför Nordpolen

Hur tänker man när man helt plötsligt får idén att ta sig till Nordpolen på ett par skidor? Att åka skidor kanske inte är någon konst men att göra detta på en plats som räknas som en av den mest opålitliga och ogästvänliga plats att vistas på. Jag fick i alla fall idén efter det att jag bestigit Galdhöpiggen i Norge. I full storm och 30 graders kyla, envis som synden stod jag där på toppen och njöt. Höjden på berget är väl inget att skryta över 2 617 meter, men att klättra upp under dessa förhållanden gjorde att idén väcktes till att göra något tokigt i livet, det blev att skida till Nordpolen.

När jag kom hem från Norge började jag ta reda på om det fanns någon möjlighet att tillsammans med någon van äventyrare få göra detta. Jag fick tag på rätt person som hade varit där förut. Jag ringde upp Ola Skinnarmo och efter detta samtal så var det klart, jag skulle till Nordpolen. Nu började en otrolig planering, tankarna om att få göra ett försök att nå jordens nordligaste punkt gjorde mig både lite orolig för vad som kunde hända där ute på den oändliga isen, men det växte även en spänning inom mig som gjorde att känslan över att få göra detta tog över, och planeringen blev till en njutning.

Det viktigaste i detta projekt var att min familj stöttade mig hela tiden. Visst blev det lite snack om hur farligt det var där ute med alla isbjörnar, isråkar, skruvis och stormar, men det skulle nog gå bra.

Den fysiska träningen började ta form. Att gå stavgång över en nyplöjd åker med två bildäck efter sig gjorde att kommentarerna haglade över mig. Bönderna i trakten ville att jag skulle göra mer nytta och byta ut de två däcken mot en harv.

Fokuseringen på att nå fram tog över mer och mer och nu fanns det bara en sak i huvudet, att jag ska klara av att nå mitt planerade mål. 10 månader efter samtalet med Ola satt jag på det ryska planet, en Antonova 76, som skulle ta oss ut på den arktiska isen. Efter ca 2 timmars flygning från Svalbard så landade vi på den otroligt vackra isen.

Nu var det i princip bara på med skidorna och pulkan. Med en viss oro för vad som kunde hända kände man sig ganska så liten där ute på isen, men det var ju det här jag ville göra så det var bara att börja skida de 10 milen och tänka på att jag är faktiskt på väg mot Nordpolen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: