Expedition Nordpolen

Nordpolsexpeditionen 2008.

Efter 8 månaders planering var det dags att sätta på sig skidorna för att göra ett försök att nå fram till Nordpolen. Helikoptern släppte av oss 12 mil från punkten 90 grader. Nord

Jag kände mig ganska liten när jag klev ut från helikoptern och den lämnade oss. Mina tankar snurrade i huvudet och jag undrade, vad gör jag här? Jag stod på en av världens mest ogästvänliga platser, hur ska detta gå? Fokus var inställt på att nå fram till målet, Nordpolen.

Jag är den sortens människa som ideligen tränar och försöker hålla kroppen igång. Den fysiska förutsättningen att ta mig fram till Nordpolen visste jag att jag hade. Jag har bland annat tränat genom att dra bildäck. Alla i Torpa som mötte mig fick sig ett gott skratt när de såg mig släpandes på bildäck.

                  

När de sedan fick reda på varför som jag tränade på detta sätt blev de lite mer förstående.

Den mentala förberedelsen var lite mer svårare att hantera. Hur ska man mentalt sätta sig in i en situation som är svår att föreställa sig och som man aldrig har varit med om förut. Jag var förbereda på kyla, skruvisar och isråkar. Jag tänkte också på att med min utrustning skulle jag i alla fall klara av att leva i sträng kyla.

  

I September 2007  stod det klart att jag skulle genomföra expeditionen och startdatumet var den 2 april 2008. 7 månaders framförhållning och jag hade inte kläder för den bistra kylan som råder på den arktiska isen. Jag behövde skaffa kläder och utrustning, det kan bli så kallt som ner till -40 grader. En stor kostnad i detta projekt är utrustningen. Sponsorer, tänkte jag, det är så alla gör när de genomför expeditioner. Jag ringde tidningen EK som var först lite tveksamma att köpa in rapporteringen av projektet. Mina idéer var att jag dagligen skulle rapportera läget ute på isen. Efter ett par möten var de med på iden och via satellit telefon lämnade jag dagliga rapporter från den arktiska isen.

Att skaffa sponsorer inför expeditionen var en stor utmaning. Men jag hade tur och lyckades få några sponsorer som tyckte expeditionen var spännande. Lite kläder och annan utrustning fick jag genom butiken Mest Ute Det norska företaget Bergans bidrog med expeditionskläder dunjacka och handskar. Aclima sponsrade med underställskläder. På detta sätt kunde jag personligen hålla nere omkostnaderna för expeditionen något.

Den 2 april stod vi alltså startklara, 120 km  från Nordpolen. Nordpolen kändes främmande, här står jag med näsan pekande mot norr. Man får inte tappa fokus på det som ska genomföras, med full kraft var det bara att starta igång och med de första stavtagen börja färden mot polen.

Jag kände av kyla men efter ett par kilometer började värmen att stiga under kläderna och allt kändes bara fint. Det är viktigt att inte blotta någon hud i denna kyla för det skulle kunna leda till en köldskada. Att avbryta expeditionen på grund av slarv med att skydda sig ville jag definitivt inte vara ned om. Sedan kom frågan om hur det skulle vara att tälta under dessa förhållanden. Den frågan fick jag svar på efter det att vi skidat ca 10 km den första dagen.

  

Vi sökte upp en plats intill ett område med skruvis för att få skydd mot vinden. Blåsten gjorde också att isen drev tillbaka. Isen var hela tiden i rörelse av att det hade blåst de senaste 14 dagarna. Det innebar också att den sträcka som vi hade skidat första dagen förlorade vi genom att isen drev oss tillbaka ca 8 km första natten. Det kändes konstigt men det är bara att acceptera naturens krafter och att nästkommande dag skida längre än det var planerat. Det var vår enda chans till att nå Nordpolen.

  

Att bygga upp campen första kvällen gick fint Vi hade övat på detta i Sälen vid en träff inför expeditionen. Efter en halvtimme låg vi nerkrupna i våra varma sovsäckar. Inne i tältet tände vi spritköket för att på så sätt smälta snö och is för att kunna laga den välbehövliga maten. Det här målet var det ända riktiga lagade mål mat som vi intog under dagen. Torrfoder som vi blötte upp i varmt vatten och några knäckemackor var det som vi åt på kvällen. Under dagarna åt vi snabbmat som energikakor, blåbärssoppa och kaffe.

Inne i tältet, ett fyramannatält, gjordes det en hel del saker. Förutom att vi åt pysslade jag om min packning. Det är viktigt att ha ordning på utrustningen så att man snabbt kan få tag på kläder och annat som kan skydda om det skulle dra ihop sig till storm.

När vi vaknade på morgonen var det dags att göra frukosten. Det tog ca 2 timmar att fixa med att fylla termosarna med varmt vatten och att själv äta en stadig frukost som oftast bestod av gröt och rejäla mackor. När campen och all annan utrustning var nerpackad i pulkorna kunde färden mot Nordpolen starta på nytt.

Det tyngsta vi genomförde under skidfärden var när vi kom fram till stora skruvisområden. Det var som att gå i en labyrint. Ibland fick vi ta av oss skidorna för att inte de skulle gå av när vi gick över de mest svårforcerade områdena med skruvis. Skruvisen bildade också en hel del fina skulpturer på isen, skulpturer som ibland liknade både djur och människor. Att ha detta vackra att se på under färden gjorde också det att man glömde bort kylan och det gick lite lättare att ta sig fram på de tunga passagerna genom skruvisoråderna.

  

Solen höll sig framme under större delen av expeditionen. Det rådde också midnattssol.  Det innebar att vi hade ljust dygnet runt och på så sätt kunde vi utnyttja dagsljuset och skida lite längre under kvällen.

Naturupplevelserna under dagarna blev större än förväntat. Tillsammans med alla dessa isskulpturer blev aldrig skidturen tråkig. Det fans alltid något att fästa blicken på.

I packningen ingick det ett gevär och snubbeltråd som vi hade runt campen när vi sov. Om det kom en isbjörn för nära briserade det en raket och knallskott som varnade för den icke välkomna gästen.

Timmarna innan jag somnade kom tankarna på de där hemma. Under dagarna var jag så fokuserad på att skida och att skydda mig mot kylan så några tankar hemåt fanns inte. Jag ringde hem varje dag via satellittelefon och bekräftade för min kära fru att allt var bra.

  

Allt gick enligt planerna. Det var kylan och blåsten som var min största fiende. Kylan varierade från 25 – 35 grader kallt. Lite frost skadade kinder blev kontentan av detta.

Jag är förutom det helt nöjd med att ha lyckats genomfört denna expedition. Att ge sig ut i det helt okända och oväntade och sedan lyckas nå målet och klara av allt gör att man blir stärkt som person men också ödmjuk mot naturen och det samhälle vi lever i.

Den 8 april 2008 klockan 17.00 nådde jag fram till Nordpolen. När vi stod där efter all tung skidåkning och all planering som låg bakom expeditionen kändes allt helt fantastiskt! Med en tår i ögat höjde jag armarna mot den klarblåa himmelen och jag fylldes av en härlig känsla som är svår att beskriva i ord.

2 svar

  1. Hej Hans,
    du är en fantastiskt man som förverkligade sin dröm. Ock det var inte lite som behövdes för sådant resa.Jag träffade dig inte så för länge sedan och är verkligen glad att jag kunde prata med dig liten stund.Jag och min väninna önskar dig bara glada ,trevliga och säkra vistelse i vackra naturen!
    Med tack och hälsningar Marko & Jarka .

    • Tack själv.
      Det var intressant att få lyssna på dina äventyr och jag tycket också att du var en väldigt glad och trevlig person och lika tycker jag med din väninna. Hoppas att du har fått tag på en takbox som passar dig och dina flygplan.
      Ha det så gott Hälsar Hans

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: